Hela diskussionen präglas av ångest. Om någon upplever det så måste det vara så då det onekligen mer har blivit ner så till skillnad mot det som fanns under 1980-talet. Det kan inte bli ”rätt”. Lärarna kan inte göra ”rätt”. Alla bryr sig. I grunden är det inte privatiseringar i sig utan att privata intressen med ytterst otydliga agendor kommer in. Ska man ”sälja något” i skolan måste man peka ut fel och brister. Eller vara ”innovativ” i stället för ”kreativ” där skillnaden ligger i att den kreative utgår från det som finns och fungerar och inte ”kostar pengar”. På 1980-talet fick vi vara ifred, föräldrar vara i fred. Tids nog kommer denna värld som inte alltid ska komma in i klassrummet. Skolan kan inte förbereda för arbetssätt eller tankesätt som vi inbillar oss ska finnas i en värld som snurrar så fort och lider av ADHD. Jag är en ”stofil” och tog på mig att vara ”stofil” vad än IKT-företrädare sa i deras mer tidigare upplaga. Jag hävdar bestämt att det också måste finnas ett ”Bullerbyn”. Sedan må vissa delar kallas för det ”gamla århundrandet”. Vi glömmer bort ”renässansen”. Vi glömmer lägerelden och skrönorna. Vi har tappat bort det pesonliga berättande av läraren. Vi har också tappat det kulturarv som säger. Gör så här. Tänk så här. Så har ”vi” alltid gjort. Ämnet kallas matematik eller hellre räknekonstens historia. Skrivkonstens historia där barn i lugn och ro får plita ner sina bokstäver och märka ut var ljusen ska sitta på den egenhändigt hyvlade ocgh sandpapprade adventsljusstaken.
Vi glömmer bort att Astrid Lindgren skrev om de världar som började försvinna. Det finns oaser. Annars är allt bara en öken.
